Max Engman

Utopi och verklighet inom emigrationen

De flesta emigranterna gav sig iväg för att söka efter bättre förhållanden. För en del utgjorde emigrationen även en strävan efter det absoluta goda, ett fullständigt samhälle. Denna "utopiemigration" från Finland behandlas av Teuvo Peltoniemi i en bok som är den första på området. Det är inte fråga om ett dokumenterat vetenskapligt arbete, men författaren har gått grundligt till väga genom att utnyttja existerande litteratur och egna intervjuer samt besök på platserna för idealsamhällena.

Vid avgränsningen av sitt ämne tar Peltoniemi fasta på utopiernas strävan efter fullständighet. Försöken att omsätta utopier i praktiken har ofta betraktats som kuriosa, men de stod för en stor del av den finländska emigrationen till Sydamerika. Trots allt utgjorde de dock en försvinnande liten del av den totala emigrationen, men de har sitt givna intresse som företeelser och som uttryck för tankegångar som rörde sig i tiden. I ett kort kapitel som överraskande placerats sist i boken nämner Peltoniemi utopiernas rötter i Bibeln och hos Platon samt Thomas Moore och hans arbete om idealstaten-ön Utopia där privategendom och pengar saknades, men arbetsplikt införts. Man hade gärna sett att Peltoniemi ägnat denna tradition och överhuvudtaget de olika företagens idébakgrund en närmare analys. Den hade varit mera givande än hänvisningen till Sju bröder som urtypen för en utopi.

Några drag går i alla fall igen i många av de skildrade idealsamhällena, såsom avskaffandet av privategendom, ibland även pengar, eller åtminstone införande av en gemensam ekonomi och gemensamma måltider, trosfrihet, demokrati och strävan efter ett samhälle utan dominans över andra. Likaså hade många drag av flykt från storsamhället till ett riktigare, enklare och naturenligare liv. Av den tabell Peltoniemi gjort upp framgår att idéinnehållet i tolv fall härrörde från arbetarrörelsens idévärld, sju var religiöst motiverade, fem tog sin ideologi ur finsk nationalism respektive vegetarianism. Nykterhetsideologin spelade också en viktig roll, även om praktiken ofta blev en annan.

Peltoniemis avgränsning är dock något problematisk. Han behandlar ett flertal projekt som förblev på papperet, bl.a. det swedenborgianska Nya Jerusalem i Sierra Leone i slutet av 1700-talet, vilket ohistoriskt betecknas som ett finsk-svensk-engelskt företag, aktivisternas Red Deer -projekt i Kanada vid sekelskiftet, vegetarianernas Paradiso-plan på Rivieran på 1920-talet. I en del andra fall är de utopiska inslagen rätt svaga. Ibland förefaller det som om ideologi och/eller högt spända förväntningar skulle ha varit tillräckliga kriterier. De mest tveksamma fallen utgör kommunerna i Karelen som mera allmänt anslöt sig till byggandet av kommunismen, och andelsfarmen i Georgia, som var kooperativ.

Trots jämlikhetsidealen var några företag starkt präglade av karismatiska, för av inte säga diktatoriska, ledare som vegetarianen Toivo Uuskallio och den utopiske socialisten Matti Kurikka. Den senare grundade tre idealsamhällen, som i mycket var skapelser av hans "animaliska magnetism", som han själv kallade sin karisma, och som präglades av hans egenartade idévärld med dess inslag av utopisk socialism, teosofi, tolstojanism och nationalism. Vid massmöten 1899 grundades emigrationsföreningen Kalevan Kansa, vars grundtanke kunde sägas vara att vända kapitalismen ryggen. Efter ett misslyckat försök i Australien kallades Kurikka, som förstod sig på publicitet, till Nordamerika. På Malcolm Island, British Columbia, grundade han Sointula, det kanske mest kända av de finska utopisamhällena. Sointula måste registrera sig hos myndigheterna och gjorde det med ett dokument som mera påminde om en grundlag än om den bolagsordning det juridiskt var fråga om. I Sointula accepterades varken präster eller krogar, men man hade barnhem och skola samt en livlig kulturverksamhet. Pionjärerna tänkte sig i sina vildaste stunder att hela Finlands folk, eller åtminstone arbetarna kunde flytta till Kanada. I Sointula skulle allt gott uppnås: nykterhet, frihet från tobak och svordomar, kvinnoemancipation. Det sistnämnda förorsakade problem, varför Kurikka, när Sointula efter tre år stötte ut honom, reviderade sina sexual- och rashygieniska teorier. Följande kommun, Sammon Takojat nära Vancouver, grundades som en exklusivt manlig kommun. Inte heller dess misslyckande förmådde slå ned Kurikka som planerade nya idealsamhällen till sin död 1915.

En stor del av de utopiska försöken i Sydamerika, av vilka de viktigaste var Fazenda Penedo i Brasilien, Viljavakka i Dominikanska republiken och Villa Alborado i Paraguay, hade sina rötter i 1920-talets "tropikfeber" med vegetarianism, motstånd mot vaccinering och nudism på programmet. Ironiskt nog valde vegetarianerna områden där grönsaksodling visade sig omöjlig. Bristsjukdomar och malaria tvingade till omvärderingar. Det mest kända och långvarigaste finländska utopisamhället, Colonia Finlandesa i Misiones, Argentina hade en något annan bakgrund. Den grundades av "zigenarbaronen" och svampkännaren Arthur Thesleff 1906 som ett utslag av exotism, nationalism och återvändande till naturen. Det faktum att det bott finländare på platsen till våra dagar beror dock på en invandring i flera vågor utan utopiska målsättningar.

De flesta utopisamhällena misslyckades eller förlorade sin utopikaraktär ganska snart, vanligen beroende på ekonomiska svårigheter och inre konflikter. Ofta var förberedelserna, lokalkännedomen, kapitalinsatsen och fackkunskaperna, fr.a. på jordbrukets område, helt otillräckliga och medlemskåren för heterogen. Den grundläggande frågan blev omöjligheten, för en stor del av medlemmarna även oviljan, att vända storsamhället ryggen. Peltoniemi menar att misslyckandena inte är viktiga, eftersom det ligger i utopiernas natur att peka på alternativ och framhålla möjligheten att uppnå en annan och bättre värld. Han understryker sitt argument genom att behandla två "utopier" i nutiden, en finsk kibbutz i Israel och Emmaus-kommunen i Jockis.

Peltoniemis bok är flyhänt skriven, även om stilarterna växlar. Bitvis är boken en reseskildring, bitvis sammanfattar den tidigare forskning och i en del avsnitt kommer författaren med egna rön. Den är rikt illustrerad med ett mångsidigt bildmaterial. Boken uttömmer inte ämnesområdet, särskilt inte dess idéhistoriska aspekter, men den är en välkommen och läsvärd sammanfattning av försöken att i praktiken dra de yttersta konsekvenserna av idéströmmar som i mera urvattnad form varit gångbara i vida kretsar.

Ur: Engman, Max: Utopi och verklighet inom emigrationen. Historisk Tidskrift för Finland. Årgång 72. Helsingfors 1987: 152-157.