Max
Engman
Utopi och
verklighet inom emigrationen
De flesta emigranterna gav sig iväg för att söka efter bättre förhållanden. För en del utgjorde emigrationen även en strävan efter det absoluta goda, ett fullständigt samhälle. Denna "utopiemigration" från Finland behandlas av Teuvo Peltoniemi i en bok som är den första på området. Det är inte fråga om ett dokumenterat vetenskapligt arbete, men författaren har gått grundligt till väga genom att utnyttja existerande litteratur och egna intervjuer samt besök på platserna för idealsamhällena.
Vid avgränsningen
av sitt ämne tar Peltoniemi fasta på utopiernas strävan efter fullständighet.
Försöken att omsätta utopier i praktiken har ofta betraktats som kuriosa, men
de stod för en stor del av den finländska emigrationen till Sydamerika. Trots
allt utgjorde de dock en försvinnande liten del av den totala emigrationen, men
de har sitt givna intresse som företeelser och som uttryck för tankegångar som
rörde sig i tiden. I ett kort kapitel som överraskande placerats sist i boken
nämner Peltoniemi utopiernas rötter i Bibeln och hos Platon samt Thomas Moore
och hans arbete om idealstaten-ön Utopia där privategendom och pengar saknades,
men arbetsplikt införts. Man hade gärna sett att Peltoniemi ägnat denna
tradition och överhuvudtaget de olika företagens idébakgrund en närmare analys.
Den hade varit mera givande än hänvisningen till Sju bröder som urtypen för en
utopi.
Några drag går i
alla fall igen i många av de skildrade idealsamhällena, såsom avskaffandet av
privategendom, ibland även pengar, eller åtminstone införande av en gemensam
ekonomi och gemensamma måltider, trosfrihet, demokrati och strävan efter ett
samhälle utan dominans över andra. Likaså hade många drag av flykt från
storsamhället till ett riktigare, enklare och naturenligare liv. Av den tabell
Peltoniemi gjort upp framgår att idéinnehållet i tolv fall härrörde från
arbetarrörelsens idévärld, sju var religiöst motiverade, fem tog sin ideologi
ur finsk nationalism respektive vegetarianism. Nykterhetsideologin spelade
också en viktig roll, även om praktiken ofta blev en annan.
Peltoniemis
avgränsning är dock något problematisk. Han behandlar ett flertal projekt som
förblev på papperet, bl.a. det swedenborgianska Nya Jerusalem i Sierra Leone i
slutet av 1700-talet, vilket ohistoriskt betecknas som ett
finsk-svensk-engelskt företag, aktivisternas Red Deer -projekt i Kanada vid
sekelskiftet, vegetarianernas Paradiso-plan på Rivieran på 1920-talet. I en del
andra fall är de utopiska inslagen rätt svaga. Ibland förefaller det som om
ideologi och/eller högt spända förväntningar skulle ha varit tillräckliga
kriterier. De mest tveksamma fallen utgör kommunerna i Karelen som mera allmänt
anslöt sig till byggandet av kommunismen, och andelsfarmen i Georgia, som var
kooperativ.
Trots
jämlikhetsidealen var några företag starkt präglade av karismatiska, för av
inte säga diktatoriska, ledare som vegetarianen Toivo Uuskallio och den
utopiske socialisten Matti Kurikka. Den senare grundade tre idealsamhällen, som
i mycket var skapelser av hans "animaliska magnetism", som han själv
kallade sin karisma, och som präglades av hans egenartade idévärld med dess
inslag av utopisk socialism, teosofi, tolstojanism och nationalism. Vid
massmöten 1899 grundades emigrationsföreningen Kalevan Kansa, vars grundtanke
kunde sägas vara att vända kapitalismen ryggen. Efter ett misslyckat försök i
Australien kallades Kurikka, som förstod sig på publicitet, till Nordamerika. På
Malcolm Island, British Columbia, grundade han Sointula, det kanske mest kända
av de finska utopisamhällena. Sointula måste registrera sig hos myndigheterna
och gjorde det med ett dokument som mera påminde om en grundlag än om den
bolagsordning det juridiskt var fråga om. I Sointula accepterades varken
präster eller krogar, men man hade barnhem och skola samt en livlig
kulturverksamhet. Pionjärerna tänkte sig i sina vildaste stunder att hela
Finlands folk, eller åtminstone arbetarna kunde flytta till Kanada. I Sointula
skulle allt gott uppnås: nykterhet, frihet från tobak och svordomar,
kvinnoemancipation. Det sistnämnda förorsakade problem, varför Kurikka, när
Sointula efter tre år stötte ut honom, reviderade sina sexual- och
rashygieniska teorier. Följande kommun, Sammon Takojat nära Vancouver,
grundades som en exklusivt manlig kommun. Inte heller dess misslyckande
förmådde slå ned Kurikka som planerade nya idealsamhällen till sin död 1915.
En stor del av de
utopiska försöken i Sydamerika, av vilka de viktigaste var Fazenda Penedo i
Brasilien, Viljavakka i Dominikanska republiken och Villa Alborado i Paraguay,
hade sina rötter i 1920-talets "tropikfeber" med vegetarianism,
motstånd mot vaccinering och nudism på programmet. Ironiskt nog valde vegetarianerna
områden där grönsaksodling visade sig omöjlig. Bristsjukdomar och malaria
tvingade till omvärderingar. Det mest kända och långvarigaste finländska
utopisamhället, Colonia Finlandesa i Misiones, Argentina hade en något annan
bakgrund. Den grundades av "zigenarbaronen" och svampkännaren Arthur
Thesleff 1906 som ett utslag av exotism, nationalism och återvändande till
naturen. Det faktum att det bott finländare på platsen till våra dagar beror
dock på en invandring i flera vågor utan utopiska målsättningar.
De flesta
utopisamhällena misslyckades eller förlorade sin utopikaraktär ganska snart,
vanligen beroende på ekonomiska svårigheter och inre konflikter. Ofta var
förberedelserna, lokalkännedomen, kapitalinsatsen och fackkunskaperna, fr.a. på
jordbrukets område, helt otillräckliga och medlemskåren för heterogen. Den
grundläggande frågan blev omöjligheten, för en stor del av medlemmarna även
oviljan, att vända storsamhället ryggen. Peltoniemi menar att misslyckandena
inte är viktiga, eftersom det ligger i utopiernas natur att peka på alternativ
och framhålla möjligheten att uppnå en annan och bättre värld. Han understryker
sitt argument genom att behandla två "utopier" i nutiden, en finsk
kibbutz i Israel och Emmaus-kommunen i Jockis.
Peltoniemis bok
är flyhänt skriven, även om stilarterna växlar. Bitvis är boken en
reseskildring, bitvis sammanfattar den tidigare forskning och i en del avsnitt
kommer författaren med egna rön. Den är rikt illustrerad med ett mångsidigt
bildmaterial. Boken uttömmer inte ämnesområdet, särskilt inte dess
idéhistoriska aspekter, men den är en välkommen och läsvärd sammanfattning av
försöken att i praktiken dra de yttersta konsekvenserna av idéströmmar som i
mera urvattnad form varit gångbara i vida kretsar.
Ur: Engman, Max: Utopi och verklighet inom emigrationen. Historisk Tidskrift för Finland. Årgång 72. Helsingfors 1987: 152-157.